nyss lyssnade jag på en albansk låt som fick mig att börja tänka på min pappa. det skar i hela mig, både av saknad & av besvikelse. jag e arg på pappa som va tvungen att dö innan han ordnade upp sitt liv. jag e arg att han va tvungen att se till att jag älskade honom när han bara va en skit stövel. en som bara brydde om sig själv & som aldrig förstod hur illa han gjorde sina barn. alla sina 4 barn!
min pappa har varit alkoholist & knarkare i hela mitt liv. en snäll & omtänksam person med svagt hjärta. drogerna tog över hans liv totalt. han kunde inget annat till slut, än att bara ljuga & få ihop pengar till hans älskade knark. jag visste det hela tiden, men nånstans inom mig ville jag att han skulle förändras. vara som en vanlig pappa, krama om mig & säga hur mycket han älskade mig. att han va stolt över mig! jag gav aldrig upp den tanken! även om många sa åt mig att inte ha för höga tankar om det, förmodlingen för att de visste att det aldrig skulle slå in...

jo för han hann dö innan han blev min "pappa". shit va jag älskade honom, shit va jag saknar honom!!! jag behöver min pappa!!!