jag har under två kvällar läst två böcker om ett barns kamp om överlevnad. böckerna pojken som kallades det & pojken som inte fanns e skrivna av överlevanden själv, dave pelzer. riktigt hemska böcker men så jäkla super bra. jag grät många gånger & jag mådde illa många gånger. att det har hänt på riktigt också fick mig att se bilder framför mig, såg den där lilla pojken bli slagen, torterad av sin egen mamma. MAMMA! jag e mamma...aldrig att jag skulle kunna göra så hemska saker mot mina barn. då måste man vara riktigt sjuk i huvudet om man klarar av sånt.

visst, det e kanske hemskt att läsa om såna hemskheter men det fick mig att tänka om. jag har själv blivit slagen som barn, en gång när jag inte gjorde som min pappa ville så piskade han mig med radiosladden. när jag sjöng i en kör fast jag inte fick så kom han till skolan & hämtade mig & sparkade på mig ända tills vi kom hem. det e sånt som jag aldrig kommer att kunna glömma, fast jag skulle vilja. men andra sidan så va det också dem gångerna, ja förutom nån handflata här & där. men jag blev aldrig torterad, jag behövde aldrig svälta, jag fick gå i skola, jag fick ha vänner & leka med min syster osv osv. alltså hade jag det ändå ganska så bra...iaf om man jämför med dave. 

aga! sånt va så vanligt i mitt hemland, det förekommer ännu. föräldrarna agar sina barn, det handlar om att uppfostra...på både gott & ont.

uppfostran! hur ska man uppfostra sina barn? vad e rätt & fel?
jag hör ofta mammor berätta om sitt, om hur de uppfostrar sina barn. & visst många gånger kan jag hålla med. men det e verkligen inte lätt att vara så perfekt, göra precis som det står i boken "barnens uppfostran".  många gånger vet mammor vad som e bäst för sina egna barn...det ena som funkar för ett barn kanske inte funkar för ett annat. det som gäller här e nog att försöka vara så förnuftig som möjligt...inte tänka att man borde vara mer som den där mamman som ser ut att fixa allt. för det finns ingen som fixar allt! ingen! alla har sina svagheter, varken man vill eller ej! det e så vi människor funkar. vi e bra på olika saker...& tur e väl det.
jag kanske e dålig på att hålla mig lugn men jag älskar verkligen mina barn & jag försöker verkligen att tänka på att i den stunden när jag ska precis till att bli arg att andas några djupa andetag & tänka att det snart går över. gud vet va jag försöker. men många gånger kan jag inte hålla mig lugn. då ber jag alltid om ursäkt efteråt, till matilda för noah blir man inte direkt arg på.
jag får sån ångest för det sista jag vill vara e arg på mina barn. dem som jag älskar mer än själva livet. mina underbara små änglar.
jag har alltid varit lite för ivrig för mitt bästa. jag vill alltid att allt bara ska flyta på, att allt ska vara så perfekt som möjligt...gå efter listan jag har skrivit, så att jag bara kan bocka av sen...men jag lär mig. varje dag lär jag mig. för jag har upptäckt att det e omöjligt att inte ha fel & brister. ju mer jag tilltalar mig själv om det ju lyckligare blir jag. för det betyder att jag accepterar mig själv, respekterar mig själv. jag e som jag e! jag e stissig, ivrig, jätte pratig, högljud, lättpåverkad, känslig, allvarlig, orolig, nervös men jag e också glad, utåtriktad, ambitiös, smart, effektiv & lycklig!!!
lycklig över min fina familj, mitt hem, min familj, mina vänner...ja...MIN FRIHET!