Idag har jag pratat med en gammal vän till mig. Carro som numera bor i USA. Hon ringde mig & vi pratade en bra stund. Det va bra att hon ringde för jag velat ringt henne så länge men inte vågat...har inte vetat vad jag skulle säga..

Jo för hon har varit med om någonting ingen ska behöva vara med om...hon har förlorat sitt barn.
Hon hann hålla i honom nästan en halv timma innan hans kropp gav upp & han blundade för evigt. Aiden...hennes prins. Gud det e bara så hemskt. Varför måste sånt här hända?
Vi grät båda två...det gjorde bara så ont när hon berättade hur allt gick till...

Jag kan inte helt veta hur det känns att förlora sitt barn men jag kan föreställa mig att det gör jävligt ont. Bara tanken på att det skulle hända något mina barn får mig att tappa andan. Jag kan inte leva utan mina barn...de e mitt liv!

Hur skulle jag kunna leva utan dem när de e dem som jag lever för???
Hur skulle jag kunna leva utan dem när de e dem som ger mig glädje???
Hur skulle jag kunna leva utan dem när de e dem som ger mig hopp???
Hur skulle jag kunna leva utan dem när de e dem som gjort mig till en mamma???
Om jag inte e en mamma...vad e jad då???

Äntligen känner jag hopp för mitt liv & jag kan inte tänka mig tanken att något/någon skulle vilja ta det ifrån mig.
Jag älskar mina barn...nu & för evigt! Jag uppskattar mina barn...nu & för evigt! Även om jag kan låta missnöjd & arg så älskar jag mina barn...över allt annat!!!
Mina underbara mirakel!!!!

(Carro min vän...du finns i mina tankar!!!)